« april 2008 | Main | juni 2008 »
Yuppien minns du. Young Urban Professional, eller oftare, Young Upwardly-mobile Professional. Termen dök upp på 80-talet, och personifierades bland annat av Gordon Gekko i filmen Wall Street (spelad av Michael Douglas): ”Greed is good!” Idag letas det efter ett nytt begrepp, som beskriver alla som fortfarande gör pengar och klättrar på karriärstegar, men som bytt girigheten mot en ökad social och ekologisk medvetenhet. Minst tre nya termer har jag stött på. Det första är Yawn: Young And Wealthy but Normal. ”......rather than spending their money on yachts, boats and jets, yawns live modestly and spend most of their money on philanthropy.” skrev Wall Street Journal. Bloggen Green Bean Dream tyckte inte om ordet, för vad är en ”yawn”? Just det, en gäspning. ”Don't let the mainstream media label us YAWNs, insinuate that our movement is tedious or humdrum.” Bloggen Ardous utlyste en tävling för att hitta ett bättre ord och fick en hel del svar. Just Green Bean Dreams make vann tävlingen med förslaget APLS: Affluent Persons Living Sustainably (illustrerat med ett grönt äpple). Och har du problem med ordet affluent (rik, välbärgad), skriver Green Bean Dreams, så titta i The Global Rich List för att se hur rik du är.
Idag såg jag
ett tredje alternativ (via GreenGirls Global). Scuppie: Socially
Conscious Upwardly-mobile Person. En Scuppie-handbok är på
väg, skriven av Chuck Failla, den finansman i New York som
myntade begreppet. “Gordon
Gekko has gone green”, säger Failla, som har tröttnat på
att själv kallas yuppie. På sin hemsida definierar han
Scuppie så här:
1. A person who desires all the best life
can offer and strives for those goals in a socially conscious manner.
2.One who is dedicated to the pursuit of peace, happiness and cash
(not necessarily in that order).
3. Someone ‘green’ -- i.e. one who understands the love of money does not preclude the love of nature...and vice-versa.
En bekant bad mig nyligen kolla upp
lite om ekobyar. Jag hann inte leta så noga, men skickade
tillbaka några länkar; till den här killen, som i ett
par år rest runt bland nordamerikanska ekobyar; till en svensk
lista över ”kollektivhus och ekobyar”; till en annan
ekobylista; till ett ekobyforum; till en dansk lista; och till
Jonstads april-inlägg om planerna på nybyggda ekostäder
i Storbritannien. Han berättar om hur dessa planer möter
lokala protester och att det kanske vore klokare att satsa på
de städer som redan finns.
Just idag skriver EcoStreet om en av de planerade ekostäderna, och om kampanjen emot den. För att råda bot på bristen av överkomliga bostäder, överväger den brittiska regeringen att bygga hus för 5000 familjer vid ett nedlagt flygfält i södra England: Ford Airfield. Hela den nya staden ska byggas så ekologiskt genomtänkt att den blir helt koldioxidneutral. En järnvägsstation ska förstås också byggas. En talesman för det departement som nu väger Ford-planen mot ett antal andra förslag om placering av nya ekostäder, säger: ”Eco towns offer a real opportunity to revolutionise the way we plan and deliver homes, radically changing the way people travel, work and live.” Men lokalt möter planerna hårt motstånd. Lokala politiker känner sig överkörda, när de inte fått vara med och planera, och menar dessutom att den lokala infrastrukturen inte räcker till. Delar av miljörörelsen hävdar att exploatörerna överdrivit hur stor del av området som är gammalt industriområde (brownfield), och att det istället till 97% är grönområden (greenfield). Man pekar på att det, trots järnvägen, kommer att dra tusentals nya bilar till området. Och sist, men inte minst, som gästskribenten hos EcoStreet skriver: ”Nature is my playstation - is it yours? An eco town would remove all the natural wildlife that we are so lucky to have on our doorstep. Its not just animals that would be destroyed - trees will be chopped down, wild flowers and hedgerows will be lost forever!”
Här ser jag en klar parallell till den senaste Kalla Anka-tidningen. Den längsta serien i den (jag läste den med min åttaåring i sängen igår kväll) handlar om Svartskogen intill Ankeborg. Där håller Knatte, Fnatte och Tjatte och de andra gröngölingarna till. De leker, studerar naturen, och de har blivit nära vänner med skogens alla djur. ”Fåglar, rådjur, bävrar och vi! Alla lever i harmoni!” säger en av knattarna. Då kommer Joakim von Ankas bulldozers. Han har köpt skogen och tänker jämna allt med marken för att bygga ”Ankeborg Östra, morgondagens mönsterstad”. Och det ska minsann inte bli en ekostad, heller, utan ”hem för två miljoner invånare med affärer, fabriker och raffinaderier”, säger Joakim när han åker helikopter över området. Knattarna och deras gröngölingskompisar går förstås till motattack. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men låt mig bara peka på en ny bok som menar att miljörörelsen har en hel del att tacka Disney-filmerna för. Och trots att dagens serietidningar är belamrade med allsköns plastskräp, så rekommenderar jag ett köp av veckans nummer, för serien om Svartskogen.
(Bilden från finska Wikipedia.)
Hann inte med igår, men idag vill jag berätta om Potters for Peace (Keramiker för Fred). ”Our goals are to offer support, solidarity and friendship to developing world potters......” Organisationen har funnits sedan 1986, och sedan 1998 har de samarbetat med keramiker i en rad länder för att sprida tillverkningen av en lerkruka som renar vatten. Genom att använda ett exakt utprovat ”recept” för lerblandningen får man en lerkruka som släpper igenom vatten (1-3 liter i timmen), men stoppar bakterier. Smutsigt vatten blir kristallklart rent. Designen utvecklades i Guatemala, och Potters for Peace har hjälpt lokala keramiker att sätta igång tillverkning av krukorna i bl a Honduras, Mexiko, Kambodja, Bangladesh, Ghana, El Salvador, Darfurområdet i Sudan och i Burma. Se filmen här nedanför. Den är hämtad hos Global Voices, som för några dagar sedan körde en hel filmkavalkad om kreativa lösningar i jakten på det rena vattnet.
greenLAgirl berättar att den 15 juni anordnas en ”green speed dating” på baren The Hideout i Los Angeles. Insläppet är begränsat till 40 personer. Du ska vara miljömedveten och mellan 25 och 40 år för att komma med, och så här går det till: till lite tilltugg och dryck får du träffa 20 personer av motsatt kön, en i taget i ungefär tre minuter. På ett litet formulär ringar du in ”ja” eller ”nej” för var och en, och inom 24 timmar får du besked om eventuella matchningar. Av anmälningsavgiftens 20 dollar går 19 till organisationen Developing Communities, och deras biståndsarbete i Nicaragua.
Ett nytt tips från Tracey. Simon Berry, som basar för det brittiska landsbygdsnätverket ruralnet uk, har en idé. Han har funderat över Coca-Colas otroligt effektiva distributionskanaler i fattiga länder. I områden där barn dör av undernäring, och inte ens nås av livräddande socker-saltlösning, kan man ge sig den på att det finns försäljningsställen för Coca-Cola. Så Simon fick den här idén: "That Coca Cola use their distribution channels (which are amazing in developing countries) to distribute rehydration salts. Maybe by dedicating one compartment in every 10 crates as 'the life saving' compartment?"
Förutom att vara ett sätt att utnyttja Coca-Colas distributionsnätverk, menar Simon Berry att det kan ha en utbildande effekt: "Many parents, and I'd guess it would be the large majority, in remote areas of the World will not know what rehydration salts are or what they do. But most (again the large majority) will know what Coca Cola is. When these salts start arriving in Coca Cola crates it will prompt questions and observations: 'This isn't Coke!'; 'What's this?'. Initially the retailers may not know either and they will ask the distributors who will have been trained."
Han ringde Coca-Cola, men har hittills bara fått lite ljumma svar, om än inte ett nej. Så råkade han höra sångerskan Annie Lennox, i radion, säga ungefär samma sak (så han tänker kontakta henne också): "We can distribute Coca Cola all around the World but we can't seem to get medication to save a child from something a simple as diarrhoea and I think that that is wrong. You know, you have a choice you either get involved with an issue or you walk away from it. I think it's a human rights issue and I feel very passionately about human rights."
Nu har Simon Berry startat en Facebook-grupp i frågan, och enligt Tracey har Coca-Cola sagt att de är beredda att diskutera om han får ihop 5000 medlemmar. När jag gick med igår kväll var det 91. Nu på morgonen är 140 med. Hoppa gärna med, och tipsa vidare, du också.
P.S. On a lighter note: när jag läser om Simon Berry ser jag att hans favoritsajt är den här roliga, från Sveriges Television, med sjungande (klicka på dem) hästar.
(Bilden tagen av Mike Powell, med Creative Commons Attribution-ShareAlike-licens.)
Celsias, som hjälpte oss att hitta fredagens vackra film, berättar också om Ocean Conservatorys årliga strandskräpplockning. Det är en internationell aktion, som handlar om mer än att bara göra det snyggt för stunden. Organisationen vill rikta uppmärksamhet mot ett problem som är större än vi kanske anar. T ex dödas varje år fler än en miljon sjöfåglar efter att ha svalt eller fastnat i skräpet. Organisationen föddes sedan en kvinna i Texas reagerade över mängden skräp på stranden där hon gick. Hon organiserade en städning, och under två timmar plockade 2800 Texas-bor ihop 124 ton skräp. Sedan dess har städdagen spridits till 127 länder (Norge och Danmark är med. Varför inte Sverige?) och engagerat miljontals frivilliga. Och dessa frivilliga inte bara städar, de för också statistik. Här finns hela rapporten från 2007 (pdf). 2,3 miljoner fimpar och 587 827 påsar plockades upp. Filmen nedan är hämtad från den karibiska ön Statia. 2008 års städdag blir den 20 september!
Recent Comments