MiljöBloggAktuellt

Fredagsfilmen: Att rädda livet på sköldpaddor

Det finns ungefär 260 olika typer av sköldpaddor i världen. I Florida bor en särskild sorts landsköldpadda som kallas Gopher Tortoise. Den finns bara i sydöstra USA, där den bor i hålor som den gräver i jorden. Nu är det så att trots att Gopher-sköldpaddan är utrotningshotad, så har markexploatörer i delstaten tills nyligen kunnat köpa ett tillstånd som gör att de slipper ta hänsyn till sköldpaddan vid markexploatering. Sköldpaddorna har antingen krossats av grävmaskinerna, eller begravts levande i sina hålor. I det senare fallet har de, p g a sköldpaddors låga ämnesomsättning, kunnat plågas i månader innan de till slut kvävts eller svultit till döds. Enligt vissa beräkningar har 94 000 sköldpaddor dött sedan 1991 (det finns forskare som menar att siffran kan vara den tiodubbla). Denna månad har man dock slutat utfärda nya "betala och begrav"-tillstånd (även om det finns ett antal redan utdelade som fortfarande gäller), och kräver istället att markexploatörer först ska flytta sköldpaddor från det område som ska exploateras. Och redan förra hösten inledde frivilligorganisationer sådana samarbeten med en del byggherrar. Den organisation som jobbat hårdast med detta är den anrika Humane Society of the United States (och det är hos deras president, Wayne Pacelle, som jag först läser om detta. Pacelle skriver en blogg som går direkt in på listan till höger). Jennifer Hobgood, regional samordnare för HSUS, berättar om arbetet med att rädda sköldpaddorna: "Because gopher tortoise burrows can reach more than 18 feet in depth and may follow unpredictable patterns, excavations are delicate and time consuming. As a ground crew tracks the path of the burrow, a trained backhoe operator slowly removes thin layers of earth. When the crew approaches the burrow's end chamber, the final layers of soil are dug away by hand. The anticipation is palpable." Hon säger att det inte är utan skuldkänslor hon flyttar en sköldpadda ur det som varit hans hem i kanske 30-50 år, men att räddningsaktionerna (sköldpaddorna flyttas till säkra områden) innebär att de nu kan leva i trygghet tills de är 80-100 år gamla. Om detta handlar veckans fredagsfilm (hämtad ur HSUS videoarkiv, där det finns många andra filmer som är värda, men inte alltid lätta, att se).

I floden rinner färgen från dina jeans

Brukar du köpa blekta jeans? SusHI berättar en otrevlig historia om dem, med hänvisning till en artikel i The Guardian. (Jag ser nu att det också var en TT-Reuters-nyhet redan i våras.) I den mexikanska staden Tehuacán ligger hundratals jeansfabriker, och här tvättas och bleks jeans från bland andra Levis och Gap. The Guardians reporter, som nyligen besökt staden, berättar att jeansen sandpappras, bearbetas mekaniskt och därefter bleks med saltet "kaliumpermanganat" (KMnO₄). Det används idag inom sjukvården, och lär förr ha använts vid illegala aborter. Hos wikipedia läser jag att "[s]altet är skadligt för miljön, speciellt för vattenlevande organismer, och irriterar hud och ögon". Det är också svagt radioaktivt. Från fabriken rinner sedan vattnet, med resterna av både blekmedel, tvätt- och mjukmedel och färg ut till de floder och kanaler som de lokala bönderna använder för att vattna sina åkrar. Till TT-Reuters sa den 67-årige bonden Mariano Barragan: "Ibland är det blått, ibland gult, ibland svart."

(Bilden tagen av Ben Donley, med Creative Commons Attribution-ShareAlike-licens.)

Om vi kunde se koldioxiden

Samlingsorganisationen The Alliance for Climate Protection, där Al Gore är ordförande, har just lanserat sin första landsomfattande reklamkampanj (berättar Sierra, som vill veta vad folk tycker om den). Reklamfilmen använder svarta ballonger för att illustrera de koldioxidutsläpp vi orsakar. Jag tycker att det är effektivt, men……För det första kände jag mig säker på att jag hade sett den förut. En snabb sökning på YouTube visar att det är en film som tidigare har använts i en energisparkampanj i Australien. Så här ser den ut.

I den amerikanska versionen har man dock låtit texten läsas av skådespelaren Tommy Lee Jones. För det andra kan man, om man vill vara petig, undra hur miljövänligt det är att skicka ut alla dessa ballonger i naturen. Men, som sagt, det är effektivt att göra utsläppen synliga. Brittiska miljödepartementet använde samma idé i en reklamfilm som jag visade i våras, men utan ballonger. Den är värd att se igen.

"Du kanske inte behöver klä av dig naken, men du måste i alla fall rulla upp ärmarna"

Som du säkert såg var det nyligen hundratals människor som, med Greenpeace som arrangörer, lät sig fotograferas nakna av Spencer Tunick på en schweizisk glaciär. Sierras blogg berättade igår att nu har en annan fotograf startat ett projekt där han fotograferar vackra kvinnor hel- eller halvnakna för att rikta uppmärksamhet mot problemen för miljöflyktingar (!?). Pat, på Sierra, tycker att visst, bilderna är snygga, och visst, det finns en hel del information på sajten om världens miljöflyktingproblem, men mycket han än tittar på bilderna (och det gör han gärna) hittar han ingen som helst koppling mellan bilderna och flyktingproblemet. Jag håller med.

En sådan koppling kan man dock se i Greenpeace-projektet (se filmen nedan, med vacker musik av gruppen Stimmhorn). Som organisationen själv beskriver det: "Without clothes, the human body is vulnerable, exposed, its life or death at the whim of the elements. Global warming is stripping away our glaciers and leaving our entire planet vulnerable to extreme weather, floods, sea-level rise, global decreases in carrying capacity and agricultural production, fresh water shortages, disease and mass human dislocations." Spencer Tunick säger: "I want the viewers to feel the vulnerability of their existence and how it relates closely to the sensitivity of the world's glaciers." Gör något du också, avslutar Greenpeace sin artikel: "You may not need to get naked, but you do need to roll up your sleeves."

Relaterat: Den nakna cykelturen.

Elfte timmen

Ett måndagsinlägg i elfte timmen får förstås handla om Elfte timmen, Leonardo DiCaprios nya film som gick upp på biograferna i sexton nya amerikanska städer i helgen (obekräftad Sverigepremiär i oktober). Både Sustainable Shift och Green Bean Dreams gick och såg den i lördags, och båda rekommenderar den varmt. Där Al Gores En obekväm sanning fick viss kritik för att handla för lite om vad vi faktiskt kan göra åt problemen, ägnar Elfte timmen minst en tredjedel av tiden åt mer hoppfulla budskap. På trailern (här nedanför) byts, efter exakt halva tiden, det allvarliga budskapet om tillståndet på jorden mot ett hoppfullt och optimistiskt om vad vi kan göra åt det. Slutklämmen kommer från Paul Hawken: "What a great time to be born! What a great time be alive! Because this generation gets to essentially completely change this world." När jag googlar på hela citatet ser jag att det är flera gröna bloggar (den sista av de där tre innehåller en podcast med Hawken) som har hajat till och blivit förtjusta över just de meningarna. När det gäller jordens framtid är både allvarliga och hoppfulla budskap viktiga. Och måste jag välja tror jag att de senare är viktigast. En annan röst ur trailern: "Five hundred years out, people look back, at this time, that this was hour finest hour."

Fredagsfilmen: Att bada tillsammans

Fredag, och filmdags, men vi tar en omväg dit. Igår skrev en ledarkrönikör i min lokaltidning att vi här borde bygga Sveriges högsta skyskrapa: "Är det en så dum idé egentligen? Hela Ljusdals lägenhetsboende befolkning bor i en enda kåk, mitt i köpingen med sjöutsikt och har nära till affärer, nöjesliv och kommunikationer." Han sa det förstås lite på skämt, och för att få igång debatten om hur vi vill att Ljusdal ska se ut, men annars har just förtätningsidén varit på tapeten på sistone.

Förra veckan skrev ju en rad kommunalråd och generaldirektörer på DN Debatt om att vi borde bygga tätare i storstäderna för att minska växthusgaserna: "Tvärt emot mångas uppfattning kan en tät och mångfunktionell stad bidra till en hållbar utveckling." Det väckte en del bloggreaktioner. Arkitektstudenten Erik Berg på Approximation skrev t ex ett intressant inlägg om hur förtätning kan ske på både bra och dåliga sätt. Och Ljungberg pekade på att vi saknar en stadspolitik i Sverige.

I The Guardian argumenterade författarinnan Germaine Greer häromveckan för fler skyskrapor: "Building upwards not outwards is the way ahead." Men businessGreenblog skrev redan i våras och tvivlade på att Europa någonsin kommer att kunna släppa "its traditional love for low rise buildings".

Ett ställe – och nu närmar vi oss filmen – där man redan bor skapligt tätt, är Tokyo. Och eftersom inte minst unga Tokyobor helst vill bo inom den s k Yamanote-linjen ("innanför tullarna"), så byggs det nu hus på ytor små som parkeringsplatser (se här hos Treehugger).

Men en sak får vi inte glömma. Ju högre vi gör skyskraporna, desto större måste vi göra simbassängerna. Se bara på den här filmen (via Good) från just Tokyo. Trevlig helg!

Fulvatten

Den här veckan släppte Konsumentföreningen i Stockholm sin rapport om vatten på flaska. Ur rapporten: "Mellan 1992 och 2006 har koldioxidutsläppen orsakade av vår konsumtion av vatten på flaska ökat från ca 9 500 ton till 34 000 ton. Det motsvarar en ökning på 260 procent." Och: "En flaska buteljerat vatten ger mer än 1000 gånger så mycket CO2-utsläpp som samma mängd kranvatten." Det flaskvatten vi drack i Sverige under förra året orsakade lika stora koldioxidutsläpp som tolv och ett halvt tusen bilar.

Det är hög tid för en mottrend, skrev DN i sin huvudledare förra veckan, och berättade att den redan märks i USA: "Städer som New York, San Francisco och Salt Lake City har börjat marknadsföra det egna vattnet med miljöargument." Och som Klotet 2007 berättade veckan innan så har just staden San Fransisco redan beslutat sig för att helt sluta köpa flaskvatten. Vilka svenska kommuner gör detsamma?

Sveriges Bryggerier har protesterat mot Konsumentföreningens rapport, berättade Råd & Rön i förrgår. De pekar på att det mest är smaksatt vatten det säljs mer av, vilket inte går att jämställa med kranvatten. Konsumentföreningen svarar att, visst, det är bättre för kroppen att dricka smaksatt vatten än att dricka läsk. Men om du istället byter läsken mot kranvatten är det bättre både för miljö och kropp. Kranvattnet kan du dessutom smaksätta själv.

Och nu ska du få höra något jäkligt. (Uppgiften hittar jag, via Worsted Witch och greenLAgirl, i Fast Companys julinummer, som innehåller en lång och läsvärd artikel om flaskvatten.) På ön Fiji ligger en fabrik som tillverkar mer än en miljon flaskor vatten om dagen. De skeppas till USA, där Fiji-vatten är inne just nu. Men på själva Fiji, där saknar mer än halva befolkningen kontrollerat rent dricksvatten! Worsted Wich säger det bäst: What. The. Hell.

(Bilden tagen av Rob, med Creative Commons Attribution-NoDerivs-licens.)

Att cykla till jobbet

Jag träffade en släkting igår som har börjat cykla till jobbet. Det är 11 kilometer riksväg och tar 35 minuter dit och 32 minuter hem.

I mitt landsting (Gävleborg) har 90 anställda skrivit avtal om att låta bilen stå, och gå eller cykla till arbetet, under sex månader. Alla konditionstestas före och efter. De som går utrustas med pedometer och cyklisterna med hjälm och cykeldator. När samma projekt genomfördes ifjol ledde det till att "sjukfrånvaron minskade med drygt 6 procent och deltagarna gick och cyklade totalt över 6 400 mil! Det innebär nästan två varv runt jorden och 13 ton minskade fossila koldioxidutsläpp". Nu är de finalister inför utdelningen av Coops Änglamarkspris den 12 september.

I en undersökning som gjordes av Lunds Universitet häromåret visade det sig att sett över hela Sverige är "ca 60 % av personresorna kortare än fem kilometer. Av dessa sker nästan hälften med bil". De konstaterar att cyklandet måste marknadsföras bättre, och skriver: "Det visade sig att personer som alltid kör bil och aldrig cyklar till arbetet hade störst motstånd mot att ta cykeln istället. Parkeringsavgiften skulle behöva uppgå till 30 kronor om dagen innan de skulle börja cykla. Endast vid ungefär en av fem av de korta bilresorna kunde personerna i hela undersökningen tänka sig att ta cykeln. Detta motsvarar en ökning av cyklandet på 25 %. Om motsvarande gäller för Sverige kommer alltså inte cyklandet att kunna tredubblas - i alla fall inte så länge cyklandets förutsättningar inte förändras." Det där med tredubblingen syftar på Nederländerna, där man cyklar tre gånger så mycket som i Sverige.

En undersökning vid Göteborgs Universitet visade en efterfrågan på bättre cykelvägar, liksom bättre cykelparkering vid arbetsplatsen och bättre möjlighet att duscha när man kommer fram.

De här uppgifterna hittade jag efter att ha läst Rachels upprörda inlägg på The Compact i förrgår. Bakgrunden är att man i USA kan få en skattefri förmån om man väljer att jobbpendla kollektivt eller att samåka. Nu finns det ett kongressförslag från Demokraterna om att detta också bör gälla den som tar cykeln. Det hånades rejält förra veckan av Republikanernas Patrick McHenry. McHenry, som föredrar nya satsningar på kärnkraft, tycker att hela cykelidén är löjlig: "Stay tuned for the next big idea for the Democrats: Improving energy efficiency by the horse and buggy." Rachel tycker att McHenry ska hålla klaffen och ta en cykeltur.

Relaterat 1: Jonas på Revolving Doors visade i förrgår en fin film från en skola i Portland där nästan alla kommer på cykel eller till fots (jag gillar det där påkopplade extrahjulet för barn).

Relaterat 2: Erik på mymarkup (nu också .se) hade samma dag ett inlägg som visar allvaret bakom kraven på bättre cykelvägar.

Relaterat 3: Johan på StimulansBloggen föreslår en cykelpremie, med holländska Groningen som förebild. Läs hans inlägg här.

(Bilden är tagen av Richard Masoner, med Creative Commons ShareAlike-licens. Den visar en kille som heter Martin Krieg. Han är egentligen värd ett eget inlägg. Efter en bilolycka låg han i koma i sju veckor. Han var paralyserad och konstaterades kliniskt död, men återhämtade sig och har sedan dess cyklat två gånger tvärs över USA. Nu kämpar han för säkrare cykelvägar.)

Haven

En av tjejerna på Green Girls Global berättade igår att hon har en kompis, Anna-Lisa Nagel, som ska cykla för att rädda haven. Hon och hennes pojkvän sticker på lördag från södra England, cyklar till Isle of Wight (via färja), runt ön och sedan tillbaka. Det är ungefär 12 mil och Anna-Lisa säger att det förstås låter lite för erfarna cyklister, men att för dem blir det ändå rätt tufft. Inför cyklingen samlar de in pengar som ska gå till arbetet med att värna havsmiljön runt Storbritannien. De har också andra förslag till den som är rädd om haven: bl a att använda miljövänliga rengöringsmedel, undvika plastkassar (skrämmande många av dem hamnar till slut i havet) och låta bli att köpa smycken och prydnadssaker som kommer från havet. Läs mer om våra hav på SNF:s Kust & Hav-sidor, på sajten havet.nu (som drivs av Sveriges tre marina forskningscentra), och på  havskampanjsidorna hos Greenpeace. Det är också Greenpeace som tagit fram den här lilla filmen. Den heter "Andas in, andas ut" (via Good).

P.S. Apropå att cykla för en god sak, minns du David Kroodsma, som cyklade genom Sydamerika (drygt 2500 mil) för att väcka opinion i klimatfrågan? När han var klar med det började han cykla tvärs över USA västerut (fortfarande föreläsande om klimatfrågan). Nu har han, och hans cykelkompis Bill Bradlee, nått västkusten. Därifrån ska de söderut och sedan tillbaka till östkusten.

Skogen

Via Svensk Natur i Fokus lär jag mig att det är dags för Skogens Dag (lista över orter och datum här), så då kan det ju passa bra med lite blandade träd- och skogslänkar.

Good Magazine berättade under sommaren om MIT-arkitekten Mitchell Joachim, som har tagit fram ett spännande förslag till hur man bygger hus av levande (!) träd. Vill du höra honom berätta om det kan du spola fram en bit i den här föreläsningen. Vill du läsa är det här en artikel om det. I artikeln lär vi oss att det finns liknande projekt på gång - på riktigt – i både USA och Tyskland. Bakom det amerikanska projektet står trädskulptören Richard Reames, och han låter så här entusiastisk i ett citat: "I believe that if we put our minds to it, like going to the moon, there’s no reason we couldn’t all be living in houses where the walls and ceilings are composed of living tree material and there are leaves coming out of the roof."

I ett annat trädinlägg hos Good finns det en nyhet om att arkeologer i Ungern har funnit 16 bevarade trädstammar (cypresser), som beräknas vara 8 miljoner år gamla. Forskare hoppas nu att träden ska kunna ge oss ledtrådar om hur klimatet på jorden var då.

Träd behöver inte vara miljonåriga för att vara intressanta. Lucas Carlsson i Malmö har varit på trädsafari med boken "Träd i Malmö". Det låter som en bok som varje kommun borde publicera.

Och det går ju inte att ha ett skogsinlägg utan att hänvisa till Johannes Söderqvist, "sångare i skogsrockbandet Paganus" i Värmland, och hans blogg Skogen.

Sist men inte minst: FujiFilms sajt Forests Forever. Om du har skapligt bredband, höj volymen och klicka på Forest Gallery. Leta dig sedan fram på världskartan och se makalöst – makalöst – vackra skogsbilder från världens alla hörn.

(Bilden tagen av Josef Stuefer, med Creative Commons Attribution-licens.)